Anna-Marias berättelse

Eftersom jag från starten med mitt första barn var förlossningsrädd så ansökte jag om rätt till kejsarsnitt ifall något skulle hända barnet, komplikationer vill säga.

Förlossningen med sonen gick trögt framåt, efter 16 timmars arbete kom han inte ut. Han var stressad enligt personalen och de klippte mig nere för att lättare få ut honom eftersom sugklocka inte hjälpte efter två försök. När de väl fick ut honom hade han komplikationer med andningen och fostervattnet var mekonfärgat. Han återhämtade sig sen men personalen var extremt hård mot både mig och min son.
En av barnmorskorna klagade inne i rummet där min som fick andningshjälp och sa: detta är så jobbigt! Jag klarar inte av den här värmen! ( han hade lampa för att värma upp honom) och så gick hon ut.

Med mitt andra barn var jag ännu mer rädd och skulle få kejsarsnitt ifall det gick som sist. Jag gick i en grupp för förlossningsrädsla (Matilda-gruppen) men mitt vatten gick två veckor innan och till slut fick jag sättas igång med hjälp av tabletter som tydligen är farliga vad jag fått höra i efterhand, minns inte namnet på dom nu. Förlossningen var extremt stressig och jag hade dubbla värkar. Efter fyra och en halv timme så föddes vår dotter.

Tredje förlossningen var jag fortfarande extremt rädd men lite lite lugnare då dottern föddes snabbare än vid första förlossningen. Personalen på mödravården lugnade mig men sa samtidigt att tredje barnet kunde vara lite lurigt. När det väl var dags för sonen att födas så tog det 12 timmar och efteråt när elektroden skulle tas bort från hans huvud så slet barnmorskan av den! Hon snurrade inte av den utan slet av den! Detta bidrog till en infektion och han fick gå på antibiotika i 10 dagar pga hennes okunskap.

Jag anmälde men det lades ner.

Fjärde förlossningen var jag livrädd. Ville ha kejsarsnitt direkt men de sa att jag inte var mogen, inte ens i vecka 40. Jag var så rädd för att barnet skulle få komplikationer. Var aldrig rädd för min egen skull utan bara för barnet.
Det tog ca 12 timmar och jag fick aldrig det son var utlovat av teamet som hade hand om förlossningsrädda mammor. De struntade i varje punkt vi bestämt.

De skulle hjälpa mig med snitt om det inte gick framåt i förlossningen och jag skulle innan det få smärtlindring för att kunna hantera och fokusera bättre. Jag blev nekad smärtlindring tills det var försent. Jag skrek av smärta och kunde inte hålla mig stilla när ryggmärgsbedövningen skulle sättas. Läkaren svettades av nervositet.

När jag sedan bad om att få vänta med att klippa navelsträngen tills den pulserat klart så fick vi 45 min och sen klipptes den ändå trots att den inte slutat pulsera. De tyckte hon behövde kollas. Sen envisades ena barnmorskan om att jag skulle klä på dottern och inte ha henne nära, hud mot hud mera. När den andra barnmorskan kom in och skulle säga att hennes skift skulle ta slut för dagen så sa hon att vi kunde vara nära, hud mot hud så länge vi ville, det var bara bra. När hon gick och den andra kom in igen så fortsatte hon envisas men att hon skulle kläs på direkt.

Jag hade förlorat en massa blod och behövde kollas upp så jag kunde inte bråka eller stå på mig. Pappan till mitt fjärde barn var ny på detta då. Det var hans första barn så han kände sig hjälplös och överkörd också.

Jag är extremt besviken på vården och har NOLL förtroende för dem.