Annies berättelse

annieMin dotter Victoria föddes i februari 2014. Det var ingen lång förlossning (ca 9 timmar från jag kom in till hon föddes) men den var traumatisk, och jag minns knappt nånting. Hennes puls sjönk och det hände ingenting under krystvärkarna, så hon fick dras ut med sugklocka. Jag fick en sfinkterruptur grad 4 och fick en 7 cm lång spricka upp i tarmen, så jag skickades på operation direkt efter. Ingen berättade för mig hur mycket jag hade spruckit, det har jag fått läsa på mina vårdkontakter.

Efter någon vecka började jag misstänka att något inte stämde, jag tyckte att jag läckte ovanligt mycket mörk sörja genom slidan efter att jag hade varit på toaletten. Alla sa att det var avslag och att det är normalt, men jag var ändå misstänksam.
I april fick jag läkartid på kvinnokliniken för att kolla upp det och då upptäcktes det att där var hål i tarmen, så det var bajs jag läckte. De skickade remiss till operation så fort som möjligt, men tyvärr skulle jag nog behöva vänta 2-3 veckor. Efter en stund kom läkaren ut igen och sa att en kollega hade rekommenderat att skicka mig till bäckenbottencentrum istället då de är specialister på området, men tyvärr kan det ta längre tid att få operation. Jag fick tid för undersökning hos bäckenbottencentrum i mitten på maj, och där sa de att jag nog inte skulle få någon tid förrän efter sommaren. Då rasade hela min värld!
Jag skulle gå med den här skadan hela sommaren! Jag läckte bajs genom slidan, hade infektioner minst en gång i månaden, läckte från ändtarmen om jag ansträngde mig, hade jag mens så blödde jag från både slidan och ändtarmen, blev jag dålig i magen så rann det bara ut. Jag hade dubbla bindor på mig dygnet runt, jag behövde gå in och duscha och rengöra underlivet ordentligt efter varje toalettbesök och jag hade väldigt ont. Men det värsta av allt var det psykiska! Jag kunde inte sitta på golvet och leka på golvet med min dotter, kunde inte bada med henne, kunde inte umgås med vänner eller vara hemifrån för länge. Jag kände mig som världens mest misslyckade kvinna, världens äckligaste och totalt helt oattraktiv, vi kunde inte ha sex för det gjorde för ont. Jag avråddes från att bli gravid igen så länge jag har skadan, då infektionerna ökar risken för missfall. Det var en stor sorg för mig, för jag vill ha många barn och gärna tätt.
Jag hade jättesvårt att acceptera läget. Jag blundade, räknade till 10 och hoppades på att det skulle vara borta. Om någon fick reda på hur jag hade det så skämdes jag så jag grät. Och jag vågade absolut inte prata om det! Och så här skulle jag ha det hela sommaren! Bäckenbottencentrum stänger över sommaren och man får bara tag på kontaktsjuksköterskan, så jag sökte akut till kvinnokliniken när jag hade infektioner eller när jag mer eller mindre ville gå upp, men fick ingen hjälp. Jag var inte deras ansvar! En gång sa de till mig att jag kunde ju äta imodium om jag nu har så mycket problem med läckage.
I oktober fick jag en undersökning under narkos hos bäckenbottencentrum där de kollade hur stor fisteln var och hur de skulle gå till väga för att laga den. Jag fick operation i december där de försökte laga med en förstärkningsplatta, men en vecka senare, på julafton, märkte jag att det hade gått upp, och alla besvär kom tillbaka. Jag sökte akut till kvinnokliniken där det konstaterades, och det skickades ny remiss. När jag var på återbesök efter operationen så var en allmänläkare med vid undersökningen eftersom min läkare ville visa vilka sorters skador som ska skickas till bäckenbottencentrum. Där upptäcktes det också att skadan var inflammerad och därför kunde man inte skicka på operation förrän det hade läkt, så jag fick vänta.
Den sommaren tog mina föräldradagar slut så jag ansökte om sjukskrivning, men den godkändes inte av försäkringskassan, jag hade ju faktiskt inte provat jobba! Så i slutet på augusti 2015 gick jag ombord igen (jobbar på tysklandsfärjorna) och hade gått ner till en halvtidstjänst, så jag jobbade bara en vecka ombord åt gången. Jag var jätteglad att vara tillbaka, och jag försökte stå ut så länge jag kunde. Men i början på oktober fick jag en svår infektion och blev sjukskriven. Jag är fortfarande sjukskriven och vet faktiskt inte när jag ska kunna gå tillbaks. Då jag jobbar väldigt intensivt ombord så fanns inte tiden att rengöra underlivet ordentligt efter toabesök, så det fick oftast vänta till lunch- eller middagspauserna.
Jag pratade med försäkringskassan och de sa att där måste finnas en plan att få ut mig i arbetslivet innan ett visst datum, annars skulle jag bli utförsäkrad. Då fick jag panik! Jag visste inte hur länge det skulle ta innan jag fick ny operation, jag ringde och frågade (tjatade) flera gånger i veckan men ingen kunde svara på något. Till slut ringde jag och grät och sa jag kommer bli utförsäkrad och att jag har väntat i över ett år på ny operation och visste inte vad jag skulle göra längre. Då lovade de att försöka göra allt de kunde, och nån vecka senare kom kallelsen! 14 månader efter förra operationen!

Jag opererades i början på mars 2016, och den här gången försökte de laga genom att sy ihop och lappa över. Tyvärr höll den här operationen också bara en vecka. Jag bröt ihop totalt när jag upptäckte det. Egentligen var jag inställd på att det inte skulle bli helt bra eftersom läkarna har sagt att det krävs många operationer innan det blir helt återställt, men jag hoppades! Och jag bröt ihop för att jag ska behöva gå igenom det här igen, den långa väntetiden, alla besvär och den fruktansvärda smärtan efter en operation.

I juli i år var jag på återbesök och där kunde de inte se något på ultraljuden (vaginalt och analt). Det kunde de inte första gången jag var där heller (maj -14) men då var fisteln ca 1 cm bred! Jag sa till läkaren flera gånger att där ÄR fortfarande en fistel, då jag fortfarande har problem med läckage av avföring genom slidan och mensblod rinner ut ur ändtarmen också. Jag sattes jag upp på väntelistan för en undersökning under narkos, och har nu fått tid 1 december.
Sen får jag helt enkelt bara vänta och se när jag får ny operation.