Hannas berättelse

Att spricka hela vägen från Ystad till Haparanda

För drygt fyra år sedan föddes vår dotter. Sista delen av förlossningen, själva utdrivningsfasen, gick otroligt fort. Det tog bara några få minuter och jag fick då en så kallad Sfinkterruptur. Jag syddes direkt i förlossningssängen och idag vet jag att det var fel. Jag hade aldrig hört talas om den här typen av skada och förstod inte alls vad det var eller innebar. Sfinkterruptur innebär att man spricker hela vägen från slidan genom mellangården till ändtarmen (finns några olika steg och jag fick en total, dvs grad 4). Kanske hade min skada inte blivit lika komplicerad om de hade tagit mig till operation istället för att sy mig direkt i förlossningssängen men det är såklart en fråga som jag aldrig kommer att få svar på.

Första 2-3 veckorna efter förlossningen hade jag ont i underlivet, men det har väl alla som genomgått en vaginal förlossning! Efter ytterligare några veckor förstod jag dock att det inte stod rätt till och efter många om och men upptäcktes att jag hade ett hål en bit upp i tarmen. Sprickan som jag ådrog mig vid förlossningen hade inte läkt ihop inne i själva tarmen men utanpå, runt mellangården, hade jag läkt fint. När detta uppdagades blev det akut operation.

Ett hål i tarmen innebär att det läcker en massa ”gegga” (tarmslem, var, avföring..) och all vätska fångades i kroppen och kunde inte ta sig ut. Detta kan leda till kraftiga infektioner (blodförgiftning till exempel, detta råkade jag ut för i mars 2015) och därför fick jag kirurgiskt gjorda ”dräneringshål” så att vätskan tar sig ut ur kroppen, ett dräneringshål ser ut ungefär som ett litet borrhål. 20 (TJUGO!) nedsövningar har det blivit under dessa fyra år. De första åren hade jag ETT dräneringshål men under resans gång hade jag sedan TVÅ dräneringshål.

Idag är jag stomiopererad till följd av den skada jag ådrog mig i förlossningssängen. Tanken med stomin är att den ska avlasta tarmen och på så sätt göra det lättare för kirurgerna att laga mig. Livet med stomi är (och det här kunde jag aldrig tro att jag skulle säga) lättare. Jag har bara haft min stomi i ca tre månader men livet fungerar bättre med påse på magen. Sedan jag fick min stomi i november 2015 har jag opererats av specialister i Uppsala som försökte laga tarmen men redan fem dagar efter operationen, som var den tjugonde i ordningen, kom bekräftelser på att även detta lagningsförsök misslyckats. Nu väntar jag på nya dräneringstrådar som måste sitta i 6-8 veckor innan specialisterna i Uppsala kan ge sig på ytterligare ett lagningsförsök.

hannacitatInnan min stomioperation innebar min skada att jag inte kunde hålla tätt, blev jag bajsnödig hade jag några minuter på mig att ta mig till toaletten innan det kom i brallan. Enkelt kan man säga att även själva ringmuskeln skadades och därav blev det svårt att hålla tätt. Jag kunde varken hålla avföring eller gas och gaserna läkte dessutom genom de två dräneringshålen så ibland pruttade jag trestämmigt (genom alla tre hål).

Jag kan inte med ord beskriva den smärta och känslomässiga berg- och dalbana som jag tvingats gå igenom de senaste fyra åren. Det är min största önskan att ingen annan ska behöva utsättas för det här som jag gått och fortfarande går igenom. Det är ett helvete rent ut sagt och ingen som inte själv upplevt något liknande kan förstå hur det är. Så många kvinnor som har liknande problem lider i det tysta och tycker att det är ”genant” och ”tabu” att prata om den här typen av skador. Frågan behöver prioriteras och det är på tiden att vi ryter ifrån! Alla kvinnor har rätt till en trygg förlossning med bra eftervård!

Jag blir än idag lite nedstämd över bristen på information jag fick om min skada och kanske hade jag fått hjälp fortare om jag hade förstått att det var sfinkterrupturen som djävlades. Då hade jag slagit näven i bordet och krävt hjälp på ett annat sätt än vad jag gjorde.