Madeleines berättelse

Jag skulle gärna vilja berätta min förlossning för andra, för som många andra kanske inte är så är jag evigt tacksam för den svenska förlossningsvården och personalen på Danderyds Sjukhus i Stockholm. Det här är mitt första barn som föddes 14 juli i år.

Jag började få värkar tisdag den 12e juli i v 40+5, det var en värk var 10-15 minut och jag hade läst överallt att det skulle vara minst 3-4 värkar var 10 minut så jag lät dagen gå, jag tog Alvedon och badade men det hjälpte inte. Efter en natt utan sömn pga värkarna som jag fick andas igenom så ringde jag specialist mödravården för att rådfråga dom och förhoppningsvis få komma in på en kontroll. Dom bad mig dock bada och fortsätta äta Alvedon så det var det jag gjorde. Ringde även förlossningen vid 21 på kvällen eftersom värkarna inte avtog men det var fullt så jag kunde inte komma in på någon kontroll.

positivtPå torsdagen den 14e juli ringde jag återigen spec. mödravården på DS och fick prata med samma barnmorska som på onsdagen och då fick jag komma in på en kontroll direkt eftersom jag hade haft värkar i över 40 timmar och knappt sovit något på två dygn. När vi väl kom in på kontrollen vid 09:45 på förmiddagen så hade jag fortfarande bara 1 värk var 10 minut och jag kunde fortfarande andas igenom dom. Efter ungefär 30-40 minuter gör barnmorskan en kontroll på mig och inser att jag har öppnat mig 5 cm, både jag, min sambo och barnmorskan blev chockade eftersom ingen av oss trodde att något hade hänt eftersom jag hade så glesa värkar. Min sambo fick åka hem och hämta väskorna som vi lämnat hemma, ingen av oss trodde på att vi skulle få se vår son redan idag. Två timmar fick jag ligga på spec. mödravården innan vi fick plats på förlossningen och jag är så glad att vi inte blev hemskickade, även fast jag klarade mig so far utan bedövning eller lustgas.

Väl på förlossningen så blir jag uppkopplad mot CTG och är så resten av dagen eftersom bebis reagerar negativt på dom starka värkarna, som fortfarande kommer väldigt glest men av betydligt starke kraft. Jag får Eda och lustgas plus värkstimulerande dropp eftersom det går så långsamt, bebis reagerar återigen negativt och värkarna stoppas, dom tar prover på huvudet på honom men allt ser bra ut, sätter i droppet igen men med mindre mängd.

Efter ytterligare några timmar är jag öppen 10 cm, äntligen tänker jag, snart får jag se min bebis! Men.. hjärtfrekvensen går ner så pass mycket på bebisen och han kommer inte igång igen, det trycks på en knapp och in kommer en hel drös med personal som tar hand om mig och min sambo, uppdaterar oss om vad som händer och det ända jag hör är ”då blir det kejsarsnitt” och det trycks på ytterligare en knapp innan jag rullas i hög fart ut från vårt rum och in i en operationssal. Jag blir nedsövd helt och hållet och får ett så kallat omedelbart kejsarsnitt, dom börjar snitta 20:45 och 20:47 är min son ute i världen. Han mår dock inte så bra och dom tar en massa tester på honom och vi får vara kvar på Danderyd i 4 dagar.

Det var på liv och död har jag insett efteråt när jag har läst igenom journalen för att kunna bearbeta det som har hänt och jag är evigt tacksam för svenskt förlossningsvård som på bara några minuter tar ett beslut som räddar livet på min son som idag är 5 månader och ligger och sussar sött här bredvid mig.