Sara-Noomis berättelse

sara-noomi

Klockan är 23.59 den 6 oktober 2015 och världen går i slow motion. I en lampa över operationsbordet speglas bilderna av hur mitt barn plockas ut ur min mage. Barnmorskan tar emot barnet från läkaren och tillsammans med min sambo försvinner de in i undersökningsrummet intill. Barnet förväntas må dåligt, men när dörren mellan de två rummen slår igen hör jag honom skrika. Jag andas ut, mitt barn mår tillräckligt bra för att skrika! Tårar av lycka och lättnad strömmar ner för mina kinder.

Det började som molvärk, men övergick snart i kraftiga värkar varannan minut. Jag klockade värkarna i en app och skickade en skärmbild av dessa till min mamma, hon svarar ”Du har väl ringt förlossningen?”. ”Ska jag göra det?” svarade jag. Barnet var inte beräknad förrän knappt 4 veckor senare, att förlossningen faktiskt var igång vågade jag inte tro på. Jag ringde till BB Sophia och talade med en barnmorska som välkomnade mig att komma in så snart jag kunde.

Jag var rädd för att bli hemskickad, för att förlossningen inte var igång på riktigt. Undersökningen visade att förlossningen tveklöst var igång, men särkilt långt hade min kropp inte kommit i förberedelse ännu. Trots det fick jag stanna eftersom värkarna var så kraftiga att jag hade svårt att hantera dem. Det var en oerhörd lättnad och kändes befriande för min sambo och mig att få professionellt stöd.

När värkarna kom tryckte barnmorskan mig mellan ögonen och guidade min andning. Det går inte med ord att beskriva hur mycket något så enkelt hjälper. Jag kan fortfarande höra hennes lugnande röst och minnas hur trygg jag kände mig.

Det blev skiftbyte, ett fantastiskt barnmorske- och sjukskötersketeam blev avbytta av två lika fantastiska kollegor. Det märks tydligt att dessa, liksom de förra, tagit del av och satt sig in i mitt förlossningsbrev. Jag känner mig trygg, lyssnad på och omhändertagen.

Någon gång under kvällen övergår värkarna i värkstorm. Ett tillstånd då värkarna kommer i ett utan pauser, utan chans för den födande att andas ut och få energi. Jag tappade kontrollen, det skrämde mig. Barnmorskan och sjuksystern agerar lugnande, både för mig och min sambo. Jag bad, eller snarare skrek och bönade, om epidural. Narkosläkaren var snabbt på plats och satte bedövning.

Jag reagerade snabbare och starkare än normalt på epiduralen. Alldeles avslappnad njöt jag av att äntligen få andas. Men något var fel. Mätningar visade att barnet inte mådde bra. Hjärtljuden försvann. Barnmorskan och sjuksköterskan hjälpte mig att prova olika sitt-, ligg- och ståställningar för att se hur barnet reagerade. Det blev inte bättre. Ytterligare en barnmorska kom in i rummet. De båda barnmorskorna hjälptes åt att sätta en elektrod på barnets huvud. En läkare kommer in och snart hör jag orden uttalas, ”Vi får gå vidare med snitt”.

Som genom ett trollslag befann vi oss snart i operationsrummet där vi möttes av ett team redo att rädda livet på mitt barn. Det allvarliga läget till trots kunde jag inte låta bli att förundras, och beundra, hur effektivt dessa hjältar arbetar. För några minuter sedan var vi alla inställda på att jag skulle föda fram mitt barn vaginalt. Nu stod vårdteamet där, redo att genomföra ett kejsarsnitt på en gång.

Jag hann aldrig oroa mig för barnet. Även fast jag visste att det inte var som det borde vara. Även fast jag visste att den känsliga teknologin hade haft svårt att hitta mitt barns hjärtljud. Även fast jag visste att allt tydde på att mitt barn mådde väldigt dåligt, så är jag inte rädd. Jag kunde lita på vårdteamet. De fick mig att känna mig trygg.

Fyra minuter efter påbörjad operation var mitt barn utanför magen. Den första undersökningen visade att trots de olycksbådande signalerna under värkarbetet mådde mitt barn bra! Ett alldels friskt, starkt och knubbigt barn!

Det finns frågor som jag egentligen inte vill spekulera i, men som jag känner är nödvändiga att ställas i en tid då förlossningsvården nedprioriteras.

Hur hade min förlossning slutat om min barnmorska och sjuksköterska hade varit tvugna att stressa för att hinna mellan flera förlossningar?

Hur hade tillståndet hos mitt barn påverkats om jag inte hade fått hjälp i ett tidigt skede? Om jag mötts av platsbrist och hänvisats till andra klinker längre bort?

Var hade mitt barn vårdats om han hade fortsatt må dåligt även utanför magen och vårdplatserna på neonatalen var ännu färre än idag?

Personalen på BB Sophia fick mig att känna mig trygg. Hela tiden. Jag är säker på att det till stor del handlar om att vi i Sverige har alldeles fantastisk vårdpersonal! Men jag tror också att det till stor del handlar om vilka förutsättningar de ges.

Men jag kan inte känna mig trygg när förlossningsklink efter förlossningsklinik läggs ner. Jag kan inte känna mig trygg när vinstintresse är viktigare än patientnöjdhet och -säkerhet. Det finns inte utrymme för mig att känna mig trygg om det inte finns utrymme för mig att föda utan att hänvisas, utan att personalen känner sig stressade, utan möjlighet till dialog om hur min förlossning ska fortlöpa. Jag börjar känna mig otrygg.